Om det ens är någon som läser den här bloggen så är den eller de personerna antagligen väldigt väl medvetna om att jag har varit tillsammans med min pojkvän sen året vi fyllde 16 år. Den senare halvan av dessa år har jag (och säkerligen han också) ofta fått höra saker som "men blir det inte tråkigt att ha sex med samma person hela tiden?" "gud vad mycket du måste missa!" "då kan du ju inte åka ut och resa" "när man är x år ska man ju knulla runt och ha kul" "vad synd att ni inte träffades tidigare i livet" OCH SÅ VIDARE! 

 

Missförstå mig rätt, jag är ganska trött på den heteronormativa monogamihetsen som råder här (och kanske mest i USA och hur mycket populärkultur som produceras där konsumerar vi inte varje dag?). Men jag är väldigt lycklig med Viktor, och under dessa ca fyra och ett halvt åren har jag utvecklats så otroligt mycket som person. Jag har börjat gymnasiet, hoppat av gymnasiet, börjat gymnasiet igen, träffat x antal nya vänner, förlorat andra vänner, hatat mig själv, älskat mig själv, förändrats otroligt mycket, blivit mer och mer övertygad i min feminism, blivit mycket tryggare i mig själv (även om jag fortfarande kan vara ett nervvrak ibland), utvecklats intellektuellt, politiskt, personligt och till och med sexuellt ÄVEN om jag bara knullar med samma person hela tiden, tagit studenten som var den lyckligaste jävla dagen i livet, börjat på universitet, träffat så otroligt mycket människor och så vidare och så vidare. Mycket av detta helt utan Viktors inblandnig. Jag har aldrig känt att han håller mig tillbaka, snarare tvärtom. Han uppmuntrar mig att hitta på nya saker, träffa på nya människor och ha kul. 

 

Jag har tidigare varit tillsammans med någon som höll mig tillbaka, som hindrade mig från att göra saker jag ville, från att utforska mig själv, att träffa nya människor och att ha kul utan honom. Det jag har nu är raka motsatsen.

 

Nu har jag till skillnad från många andra turen att ha en pojkvän som respekterar mig och min individualitet, som är världens snällaste jävla människa, som inte bombar min telefon med sms eller dyker upp när jag är ute och har kul med MINA vänner. Som gärna hittar på saker utan mig och som gärna ser mig hitta på saker utan honom, likaväl som att hitta på saker tillsammans.  Som jag har sett utvecklas och växa minst lika mycket som jag som person under den långa tid vi varit tillsammans. Mycket mer än många andra människor vi gick i högstadiet med, människor som varit singlar större delen av tiden. Jag har ett liv utanför vårt förhållande, Viktor är inte hela min värld även om han betyder otroligt mycket. Jag känner inte att jag missar massa roliga saker på grund av honom, jag vill inte resa jorden runt ensam, jag har aldrig velat det och skulle jag helt plötsligt få lust att göra så det så kan jag göra det även om jag har ett förhållande.  

 

Skulle jag känna att mitt förhållande bromsar mig eller att det gör mer skada än nytta så är det väl bara för mig att göra slut (och likadant för Viktor såklart). Jag förväntar mig inte att det ska hålla hela livet, även det såklart skulle vara fint och så. Men tar det slut så tar det slut, och så länge jag är lycklig och inte känner mig instängd så skulle det vara så jävla skönt om jag kunde få vara det ifred utan att en massa utomstående människor talar om för mig att det är fel. Det var inte som att jag planerade att hitta en så jävla bra partner när jag var 16, men nu råkade jag göra det och det känns jävligt bra. 

 

TACK Å HAJ