i år vill jag:
- läsa fler böcker
- träffa mina vänner ofta
- resa minst en gång
- träna mer
- fota mer, köpa ny kamera eller i alla fall nya objektiv
- vara mycket utomhus
- säga alla bra saker som jag tänker om folk till dem
- laga mycket god mat

- inte låta bli att yttra mig om saker av rädsla för vad folk ska tycka om mig

- galoppera jättefort 

- tycka om mig själv

- köpa mindre nyproducerad skit (vilket jag gör exakt hela tiden) 

- äta ute med vänner+viktor ofta

- dricka mycket champagne
- FLYTTA och inreda lägenheten precis som vi vill ha den = skapa ett hem med viktor som är bara vårat!

Om det ens är någon som läser den här bloggen så är den eller de personerna antagligen väldigt väl medvetna om att jag har varit tillsammans med min pojkvän sen året vi fyllde 16 år. Den senare halvan av dessa år har jag (och säkerligen han också) ofta fått höra saker som "men blir det inte tråkigt att ha sex med samma person hela tiden?" "gud vad mycket du måste missa!" "då kan du ju inte åka ut och resa" "när man är x år ska man ju knulla runt och ha kul" "vad synd att ni inte träffades tidigare i livet" OCH SÅ VIDARE! 

 

Missförstå mig rätt, jag är ganska trött på den heteronormativa monogamihetsen som råder här (och kanske mest i USA och hur mycket populärkultur som produceras där konsumerar vi inte varje dag?). Men jag är väldigt lycklig med Viktor, och under dessa ca fyra och ett halvt åren har jag utvecklats så otroligt mycket som person. Jag har börjat gymnasiet, hoppat av gymnasiet, börjat gymnasiet igen, träffat x antal nya vänner, förlorat andra vänner, hatat mig själv, älskat mig själv, förändrats otroligt mycket, blivit mer och mer övertygad i min feminism, blivit mycket tryggare i mig själv (även om jag fortfarande kan vara ett nervvrak ibland), utvecklats intellektuellt, politiskt, personligt och till och med sexuellt ÄVEN om jag bara knullar med samma person hela tiden, tagit studenten som var den lyckligaste jävla dagen i livet, börjat på universitet, träffat så otroligt mycket människor och så vidare och så vidare. Mycket av detta helt utan Viktors inblandnig. Jag har aldrig känt att han håller mig tillbaka, snarare tvärtom. Han uppmuntrar mig att hitta på nya saker, träffa på nya människor och ha kul. 

 

Jag har tidigare varit tillsammans med någon som höll mig tillbaka, som hindrade mig från att göra saker jag ville, från att utforska mig själv, att träffa nya människor och att ha kul utan honom. Det jag har nu är raka motsatsen.

 

Nu har jag till skillnad från många andra turen att ha en pojkvän som respekterar mig och min individualitet, som är världens snällaste jävla människa, som inte bombar min telefon med sms eller dyker upp när jag är ute och har kul med MINA vänner. Som gärna hittar på saker utan mig och som gärna ser mig hitta på saker utan honom, likaväl som att hitta på saker tillsammans.  Som jag har sett utvecklas och växa minst lika mycket som jag som person under den långa tid vi varit tillsammans. Mycket mer än många andra människor vi gick i högstadiet med, människor som varit singlar större delen av tiden. Jag har ett liv utanför vårt förhållande, Viktor är inte hela min värld även om han betyder otroligt mycket. Jag känner inte att jag missar massa roliga saker på grund av honom, jag vill inte resa jorden runt ensam, jag har aldrig velat det och skulle jag helt plötsligt få lust att göra så det så kan jag göra det även om jag har ett förhållande.  

 

Skulle jag känna att mitt förhållande bromsar mig eller att det gör mer skada än nytta så är det väl bara för mig att göra slut (och likadant för Viktor såklart). Jag förväntar mig inte att det ska hålla hela livet, även det såklart skulle vara fint och så. Men tar det slut så tar det slut, och så länge jag är lycklig och inte känner mig instängd så skulle det vara så jävla skönt om jag kunde få vara det ifred utan att en massa utomstående människor talar om för mig att det är fel. Det var inte som att jag planerade att hitta en så jävla bra partner när jag var 16, men nu råkade jag göra det och det känns jävligt bra. 

 

TACK Å HAJ 

Här startar man upp en ny blogg som man tänker att man ska uppdatera ofta och så blir det precis som alla andra gånger. Jag skyller på att jag har en livskris. Eller kanske inte, men otroligt mycket har ju hänt sedan jag startade den här bloggen. Först hade jag helt enkelt inte tid för det var en knapp månad kvar till studenten och prov skulle skrivas, rapporter skulle lämnas in och mössor skulle provas. Sedan var den stora dagen här och jag måste säga att det var en av de absolut roligaste dagarna i mitt liv. Aldrig har jag vaknat så pigg klockan fem. Aldrig har jag varit salongsberusad och glad på en spårvagn klockan åtta på väg till skolan. Aldrig har jag varit så nervös som sekunderna innan Schillerskas portar öppnades och vi rusade ut på podiet och hoppade, skrek, dansade och sjöng i en minut av ren jävla eufori. Aldrig har jag haft så roligt som de nästan två timmar då vi åkte runt i Göteborg på ett flak och dansade och drack till dålig musik. Aldrig har jag varit så ful och svettig men brytt mig så lite om den saken. 

bilder lånade (läs: stulna) av bästa MAX

 

Dagen efter var vemodig och sedan var det bara massa saker som hände hela tiden. Fram till midsommar hade jag nog inte en enda dag där jag bara satt hemma och gjorde ingenting. Vettiga saker, som att söka jobb och så, har jag inte ägnat mig så mycket av. Men upptagen har jag varit. Nu är jag inte så upptagen längre och mår mest åt helvete och har framtidsångest, men det är en annan historia som kanske får ett eget inlägg. PUSS

Igår när jag satt på spårvagnen hem från stan och tittade ut över det vårsoliga Göteborg som susade förbi utanför fönstret kom jag att tänka på en händelse från mellanstadiet. Inget speciellt alls egentligen, men jag kan komma och tänka på det ibland och få riktiga obehagskänslor. Som så många andra barndomsminnen, man kan inte minnas att det var jobbigt när det hände, men ändå är det något som gör en illa till mods när man tänker på det.

 

Det måste varit i slutet av fyran för det var varmt och grönt ute och jag hade jeanskjol och bara ben. Jag var "ihop" med en kille i klassen, och han och jag och några andra i klassen var på väg till idrottshallen när han svingade sin gympapåse över axeln, pekade på mig och utbrast så att halva skolgården måste ha hört: "kolla på den där tjejen, kolla på de där snygga benen, vilka jävla ben, det är min tjej det!" eller något i den stilen.

 

Jag minns inte hur jag reagerade då, sorgligt nog fnissade jag antagligen generat och sträckte lite stolt på ryggen eller något, men varje gång jag har tänkt på det i efterhand har jag ryst av obehag. Den där stoltheten över att min, då elva(!!!)-åriga, kropp tydligen var godkänd. Som att den var hans att visa upp, som att det var hans ägodel som han kunde vara stolt över och skryta med för resten av skolan. "Kolla vad jag har skaffat" typ. 

 

Men det är ju inget ovanligt, det är väl det som gör mig så illa till mods. Att redan flera år innan tonåren började vi bedömas efter hur vi såg ut. Det var killarna i klassen som avgjorde vårt värde och alla strävade vi efter deras godkännande. 

 

Jag hoppas så jävla innerligt att något har förändrats när (om) jag själv får barn. Jag vill inte att mina döttrar ska behandlas som jag och alla andra tjejer behandlades, att de ska bli tafsade på, hånade för att de är "fula", eller förväntas vara tacksamma för att de får komplimanger för sitt utseende, jag vill inte att deras utseende ska vara väsentligt över huvud jävla taget.

 

 

Jag vill inte att mina söner ska behandla sina klasskompisar som killarna i klassen behandlade oss tjejer, att de ska ta sig friheten att kommentera att en klasskompis bröst har växt över sommaren, att de ska klämma klasskompisar på fittan eller hitta på öknamn på en tjej för att formen på hennes rumpa tydligen inte faller dem i smaken. 

 

Det ska helt enkelt inte vara så.